Nya horisonter inom ansvarsfullt spelande?

Psykisk hälsa är en fråga som är på väg upp på den offentliga agendan i Kanada, vilket också är fallet i många europeiska länder.

Detta återspeglades i valet av den första huvudtalaren vid konferensen New Horizons in Responsible Gambling: Generallöjtnant (f.d.) Roméo Dallaire. Han delade med sig av sina erfarenheter från folkmordet i Rwanda, där han var befälhavare för FN:s hjälpinsats. Som ett direkt resultat av sitt uppdrag i Rwanda utvecklade han posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). På ett mycket personligt plan beskrev han sin kamp mot PTSD, inklusive professionell behandling samt livräddande kamratstöd - alltid tillgängligt när det behövs som mest.

Jakob Jonsson

Certifierad psykolog & PhD

Jakob är doktorand vid Stockholms universitet. Han har arbetat som terapeut och föreläsare samt bedrivit forskning om spelberoende sedan 2002. Han har fått flera vetenskapliga artiklar publicerade.

För mig väckte Roméo Dallaires presentation min yrkeserfarenhet av att arbeta med PTSD bland f.d. jugoslaviska flyktingar på 90-talet och i början av 00-talet. Roméo beskrev PTSD som ett osynligt sår och en naturlig konsekvens av extrema upplevelser. Han beskrev sin ständiga kamp för ett bra och systematiskt stöd för PTSD bland veteraner och andra drabbade. Han beskrev avstigmatisering som en nyckelfaktor för att människor ska kunna prata om sina osynliga sår och för att sänka tröskeln för att söka hjälp.

Bland mina reflektioner, när jag överför det Roméo sa till spelområdet, är att hans presentation understryker vikten av att vara tydlig och kommunicera att spelproblem och spelberoende är möjliga skador av spelandet, och även vikten av att stöd finns tillgängligt. Att i detta sammanhang kalla en spade för en spade är inte stigmatiserande - det är snarare tvärtom. Jag ser poängen i att beskriva överkonsumtion, jakt och andra tidiga tecken på spelproblem tillsammans med RG-åtgärder för att hjälpa kunderna att behålla kontrollen. Men att fråga spelaren om "spelandet har slutat vara roligt" (en RG- och Positive Play-trend), istället för att beskriva spelproblem, är för mig helt obegripligt. Låt oss kalla det för vad det är och sluta med stigmatiseringen.

Spelindustrin kan vara orolig för att bli stigmatiserad om de kopplas ihop med problemspelande. Som jag ser det är de redan i allmänhetens ögon. Att kommunicera "positivt spelbeteende" har sina poänger, men ersätter inte att kommunicera spelproblem, behandlingshänvisning och branschens ansvar. Så återigen; låt oss kalla en spade just det: en spade.

Komorbiditet och första hjälpen till psykisk hälsa

I en uppdelad session gav Dr. David Hodgins oss en bra översikt över samsjuklighet bland problemspelare. En majoritet av spelmissbrukarna har minst en annan psykisk störning eller substansanvändningsstörning under sin livstid. Samsjuklighet är förknippat med allvarligare spelproblem, men inte nödvändigtvis kopplat till sämre behandlingsresultat. Min kliniska ståndpunkt (och jag tror att David skulle hålla med) är att det kan finnas ett behov av att ta itu med det parallella problemet i behandlingen, inte minst för att förhindra återfall. Under den andra halvan av sessionen talade Sarah Hamid-Balma, Director of Mental Health vid CMHA BC, om första hjälpen till psykisk hälsa; att utbilda människor (mellan en halv och tre dagar) i hur man hanterar akuta psykiska reaktioner på arbetsplatsen och på andra platser. Hennes föredrag var verkligen inspirerande och ligger i linje med behovet av att prata mer om psykiska problem i våra samhällen.

Jag presenterade själv det projekt som genomförts vid Norsk Tipping i Norge, där jag varit involverad som forskare. I en stor studie (N=3009) kontaktade Norsk Tipping sina största spelare via telefon eller brev och gav feedback om deras årliga förlust i syfte att få kunderna att reflektera över sina vanor och överväga att använda RG-åtgärder. Interventionen via telefon var mer effektiv (för att minska spelandet) än via brev, och båda interventionerna var bättre än kontrollvillkoret.

Det finns vissa farhågor, även bland personer som arbetar med RG, att RG kan störa "fritidsspelaren". I den här studien kan man säga att vi "störde" kunderna genom att ringa dem eller skicka brev, men de uppskattade det verkligen. Nyligen publicerad forskning av Ivanova et al (2019) (hittas här) drog slutsatsen att fritidsspelare inte tenderar att bli störda eller kanaliserade bort av RG-verktyg, och de fann ingen grund för rädslan för att störa fritidsspelare med RG-verktyg eller för att begränsa utformningen och implementeringen av dem.

Avslutande tankar

Bland de andra höjdpunkterna måste jag nämna den extraordinäre Craig Kielburgers fantastiska presentation om sitt arbete med att göra världen till en bättre plats genom WE-rörelsen, www.we.org , som började när han och hans vänner var 12 år. Om du inte har hört talas om dem (det hade inte jag), kolla in det!

Jag tyckte också att Dr Kathleen Vohs presentation om självkontroll och beslutsfattande, där hon betonade betydelsen av "executive fatigue", var inspirerande för utvecklingen av nya RG-verktyg. Spelare fattar många beslut medan de spelar, bland annat om de ska göra en ny insättning. Självkontroll och långa spelsessioner är inte ett par som matchar varandra. Att ha tagit beslutet i förväg utan trötthetseffekten är förmodligen en bra idé. Och att göra det obligatoriskt gör det säkert mer effektivt.

Och kom ihåg: spelare har inget emot att RG-verktyg implementeras som en naturlig del av spelandet, så länge både design och användarupplevelse är väl genomförda.